"Hej, det är jag igen ..."

Ibland kommer jag på hur jobbig jag är, och hur jobbigt det måste vara för min kille att leta lägenhet tillsammans med mig.

Bland annat tycker jag inte om att prata i telefon. Jag tycker ibland att det är rejält jävla obehagligt att prata i telefon. Kanske för att det bara är en liten del av kommunikationen, för att man missar så mycket om man inte ser den person som man talar med.

Som sagt, ibland kommer jag på hur jobbig jag är.

Jag trilskas och blir svag och liten, blir feg och undvikande. För att jag vill att allt ska bli så bra och inga misstag får kanta min väg. Var det inte misstagen man skulle lära sig av?

Sedan, när jag har kommit på exakt hur jobbig jag är och analyserat dessa fel och brister, kommer jag på hur fantastiskt bra min kille kommer få det när han faktiskt bor med mig. I alla fall ibland.

/Stora syster

Osvensk

När jag träffar nya människor brukar jag låta dem gissa varifrån jag kommer. Många gissar på Spanien. Det beror kanske snarare på att det finns så otroligt många spanjorer här än att jag ser särskilt spansk ut. Andra vanliga gissningar är Östeuropa, Frankrike, Nederländerna, Belgien, England och Tyskland.

När jag har låtit dem gissa ett tag brukar jag ge dem ledtråden Nordeuropa. Sverige brukar då komma upp förr eller senare, men inte alltid. En gång var det en kille som redan hade gissat på Estland, Lettland, Finland, Norge och Danmark. Jag målade då upp en karta i luften och sa att jag kom från landet som låg mellan Norge och Finland. Grönland sa han då.

Många blir väldigt förvånade och vill inte tro på mig när jag säger att jag är svensk. Jag är ju inte blond. En del frågar om jag har färgat håret. De tror på fullt allvar att alla svenska tjejer är blonda. En av mina italienska vänner brukar skoja och säga att jag är den enda stackare i hela Sverige som inte är blond.

Jag tycker dock att det är skönt att inte vara blond. Generellt sett är nämligen italienare väldigt förtjusta i blondiner. Är du blond kan du vara säker på att få mycket uppmärksamhet, även om du inte är speciellt snygg i övrigt. Riktigt jobbigt tycker många.

/Lilla syster

Lockigt hår

Jag har under min tid i det här landet lagt märke till att väldigt många har lockigt hår. Jag tycker det är fint.

/Lilla syster

Konsten att tjäna pengar på att köpa glass

En kväll i förra veckan var jag och N på en gelateria och köpte gelato. Jag betalade med 10 €. Jag fick tillbaka 17,90 €. De pengar som så generöst gavs till mig har spenderats på mer glass åt mig och N och är sedan länge slut.

/Lilla syster

7-0!

HAHAHAHAHAHAHAHA!

/Lilla syster

"Det gör lite ont i mitt gamla mittbackshjärta"

Inte mitt alltså. Killens. Det är fotbolls-VM nu, vettu.

Männen i mitt liv är uppslukade, gatorna är mer tomma än vanligt.

Man vet i alla fall alltid var man kan hitta dem, om man ska se positivt på det hela. Eller rummet man ska undvika om man vill undvika männen. Positivt.

Något annat positivt: fotbollslår! Jag skiter i Guds hand, men jag älskar denna Guds gåva till mänskligheten. Fotbollslår är vad som gör VM uthärdligt. Ganska mysigt till och med, om man som jag har ett par verkliga att klämma på i tv-soffan.

/Stora syster

Ännu en dröm

Jag har haft en till dröm som jag kommer ihåg lite ifrån. Jag var i Sverige, men skulle åka till Italien. Jag gick till banken för att växla pengar. På banken hade de inga italienska pengar, så de gav mig finska pengar istället.

Har någon hört talas om Euro? Hmm.

/Lilla syster

Kanelbullar in Italia

Igår bakade jag och K kanelbullar, i sällskap av N som lagade maten. Det gick bra, trots ugnen. Bullarna blev bara lite brända i botten, men det är helt och hållet ugnens fel. Jag blev också lite bränd, på underarmen av den varma plåten. K klagade på mängden margarin. Alldeles för mycket enligt henne. Så mycket margarin använder man minsann inte i Norge. Ändå tog jag mindre margarin än vanligt. Jag hade gärna tagit lite till. Bullarna blev goda, inte alls lika goda som dem vi fick i Sverige, men goda. Aldrig har jag väl ätit så mycket nybakta bullar på en gång. Jag blev dock hindrad från att dricka mjölk till. Pupupupu.

Idag när jag kom in i köket fanns det bara en stackars bulle kvar, och så ett berg av disk...

/Lilla syster

Skorpioner, skorpioner

Häromnatten var jag hemma hos N. Inget ovanligt. Just denna natt hände dock något speciellt. Något som N aldrig kommer att glömma.

N satt och kopplade av i soffan i vardagsrummet, under den där klassiska bilden där ett gäng arbetare sitter och äter lunch på en balk hööögt upp i luften. Där, precis ovanför en av arbetarna såg jag en liten skorpion, mindre än en decimeter från N's huvud. Jag sa lugnt till N att flytta på sig. Jag pekade på skorpionen och N flög upp ur soffan. Han blev lite galen, sådär som folk brukar bli när de ser kryp. Han rufsade sig i håret, kliade sig lite överallt och sprang runt. En av killarna som N bor med kom ut i köket och tillsammans med N försökte han få ut den lille rackaren. Jag stod bara och tittade på och lät männen göra allt jobb. Det var underhållande måste jag säga. Efter ett bra tag fick de ut skorpionen och N lugnade sig med en cigarett (den enda på hela dagen). Därefter gick han runt lite i lägenheten på jakt efter fler skorpioner. Han hittade inga fler skorpioner. Han hittade dock en insekt, som ska ha varit "enorm". Han vände uppochner på hela sitt rum i jakt på insekten, som han tillslut fick tag i. Den lille stackaren gick ett våldsamt öde till mötes.

Jag har sedan tidigare upptäckt att N har lite problem med småkryp. Jag har dock aldrig sett honom så uppspelt förut. Han visste inte att det fanns skorpioner i Italien och det här var första gången han såg en. För mig var det tredje gången. Jag tycker dock att de italienska skorpionerna är lite lame. De är inte aggressiva och de är varken särskilt stora eller giftiga. Ett stick av en skorpion känns ungefär som ett getingstick. De är astråkiga. Det enda tuffa med dem är själva utseendet.

/Lilla syster

Juni

JUNI!

"Nämen det är ju Per Sinding-Larsen!"

En kväll tappade jag och D bort varandra - han drack tydligen tequila medan jag vandrade runt med vänner jag inte kände - och jag tog skydd från regnet i ett karaoketält och pratade med två tyskar som var på besök över dagen.

Det var då, just då, som jag blev 14 år igen och utropade ovanstående kommentar ganska högt (jag voro nämligen icke i behov av tequila). Per Sinding-Larsen hörde, kom fram, log snällt, tog i hand och frågade om jag skulle sjunga. Jag sa att jag inte vågade och fick fina PSL-magneter, varpå den trevlige mannen sa adjö och avlägsnade sig.

Hade jag varit 14 år hade jag antagligen tyckt att ovanstående var ganska pinsamt, men nu tycker jag bara det är roligt. Nästa dag, långt efter att jag hade hittat D, som var ganska svårmanövrerad resten av kvällen, mötte vi PSL igen. Jag tror nog han kände igen mig.

/Stora syster

Alla har fel (igen)*

Jag var egentligen aldrig orolig. Jag är annorlunda nu. Lycklig skulle man kanske kunna säga, mer mig själv, mindre ångest.

Siesta gick jättebra, Siesta var jättebra, Thåström hade den mest fantastiska närvaro, jag var väldigt närvarande och Anna von Hausswolff var lika fantastisk som förväntat.

Nätterna var kalla och närmsta tältgrannarna var trista, D:s luftmadrass visade sig vara trasig och vakterna var översittare.

Men det gjorde ingenting, för ibland tittade solen fram, andra grannar var trevliga, vi fick plats på min madrass båda två och att gräla med vakterna var nästan roligt, för jag visste att jag hade rätt.

Inte ens de fruktade bajamajorna verkade lukta speciellt illa.

/Stora syster

*en Thåström-låt