"Han stod bortvänd rätt länge. Hans närvaro tyngde mig och retade mig. Jag tänkte be honom gå, lämna mig, när han plötsligt skrek till i ett slags utbrott och vände sig mot mig: 'Nej, jag kan inte tro er. Jag är säker på att det har hänt att ni har önskat er ett annat liv.' Jag svarade att det hade jag naturligtvis, men det betydde inte mer än när man önskade att man var rik, att man kunde simma mycket fort eller att man hade en vackrare mun. Det var samma sak. Men han hejdade mig och ville veta hur jag såg detta andra liv. Då var det jag som skrek 'Ett liv där jag kan minnas det här', och sen sa jag genast att nu hade jag fått nog. Han ville fortfarande tala med mig om Gud men jag gick fram mot honom och försökte förklara för honom en sista gång att jag hade så lite tid kvar. Jag ville inte slösa bort den på Gud. Han försökte byta ämne genom att fråga varför jag kallade honom 'monsieur' och inte 'min fader'. Det irriterade mig och jag svarade att han inte var min far: han stod på de andras sida."

ur Främlingen av Albert Camus

/Stora syster