"Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö ... Månen ilande genom dimmorna över havet ... Månen på flykt genom rivna höstmoln ... Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong ... En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen ... Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i ... Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder ...
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat."

ur Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg

/Stora syster