En kväll tappade jag och D bort varandra - han drack tydligen tequila medan jag vandrade runt med vänner jag inte kände - och jag tog skydd från regnet i ett karaoketält och pratade med två tyskar som var på besök över dagen.
Det var då, just då, som jag blev 14 år igen och utropade ovanstående kommentar ganska högt (jag voro nämligen icke i behov av tequila). Per Sinding-Larsen hörde, kom fram, log snällt, tog i hand och frågade om jag skulle sjunga. Jag sa att jag inte vågade och fick fina PSL-magneter, varpå den trevlige mannen sa adjö och avlägsnade sig.
Hade jag varit 14 år hade jag antagligen tyckt att ovanstående var ganska pinsamt, men nu tycker jag bara det är roligt. Nästa dag, långt efter att jag hade hittat D, som var ganska svårmanövrerad resten av kvällen, mötte vi PSL igen. Jag tror nog han kände igen mig.
/Stora syster
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar